NOLL KILOMETER HEMIFRÅN

Ja hej

Försökte smila på bilden, men är väldigt trött.

Är hemma igen. For good.

Intresserade kan vända sig till mig personligen, tänker inte berätta allt här i bloggen.

Jag saknar Chatham. Och alla good people där. Jag saknar gymmet. Och kissen. Min gigantiska säng nere i källaren. New York. Bagels. Att lyssna på radiostationer från NY. Köra omkring i Chatham. Handla på CVS. Jag saknar att kunna köpa Sour Skittles. Jag saknar fredagspizzan från Domino's. Saknar att köra hem från gymmet i mörkret med takfönstret öppet och känna varma vindar i mitt hår. Saknar att kliva in i en butik och mötas av dedär glada (om än fejkade) "How aaare you?". Saknar till och med alla gula tröga skolbussar som alltid var i vägen i morgonrusningen. Saknar att allt var billigare där. Saknar tågresorna till city. Saknar mina art-class kollegor. Min art-class lärare. PT-gubben på gymmet. Mina jämnåriga vänner.

Saknar helt enkelt vardagen jag hade där.
Just nu har jag ingen vardag överhuvudtaget. Sover hela förmiddagen, stiger upp, äter ensam, väntar på att resten ska komma hem, äter middag med dem, hör om deras dag. Så går jag och sover och så kommer det igen en ny dag som man ska försöka få att gå på nåt sätt.

Ska skaffa ett jobb as soon as possible. Och börja studera nästa år.
Det gick nu såhär denna gång. 3 månader fick jag ju ändå.

En sak jag INTE saknar:
att sakna er så förbannat mycke